Paulus, Jesu Kristi tjänare, kallad
till apostel, afskild för Guds evan-
gelium --
2 hvilket han förut genom sina pro-
feter har utlofvat i heliga skrifter --
3 om sin Son, hvilken efter köttet
föddes af Davids säd
4 och efter helighetens Ande blif-
vit kraftigt förklarad vara Guds Son
genom uppståndelse från de döda,
Jesus Kristus, vår Herre,
5 genom hvilken vi hafva fått nåd
och apostlaämbete till att, för hans
namns skull, upprätta trons lydnad
bland alla hedningar,
6 bland hvilka I ock ären, I som
blifvit kallade af Jesus Kristus,
7 till alla i Rom varande Guds
älskade, de kallade heliga. Nåd vare
med eder och frid af Gud, vår Fader,
och Herren Jesus Kristus!

8 Först tackar jag min Gud, genom
Jesus Kristus, för eder alla, att eder
tro omtalas i hela världen.
9 Ty Gud, hvilken jag i min ande
tjänar uti hans Sons evangelium, är
mitt vittne, huru jag oaflåtligt tän-
ker på eder,
10 alltid i mina böner bedjande,
att jag dock ändtligen en gång må
genom Guds vilja lyckas att komma
till eder.
11 Ty jag längtar efter att se
eder, på det att jag må meddela eder
någon andlig gåfva till eder stad-
fästelse,

18 Ty Guds vrede uppenbarar från
himmelen öfver all ogudaktighet
och orättfärdighet hos de människor,
hvilka förhålla sanningen i orättfär-
dighet,
19 emedan det som kan förstås
om Gud är uppenbart i dem, ty Gud
har uppenbarat det för dem.
20 Ty hans osynliga egenskaper,
både hans eviga makt och hans gu-
dom, skådas ända från världens ska-
pelse, när de förstås af gärningarna,
på det att de må vara utan ursäkt,
21 emedan de hafva känt Gud,
men icke ärat eller tackat honom så-
som Gud, utan hafva blifvit fåfäng-
liga i sina tankar, och deras oförnuf-
tiga hjärta har blifvit förmörkadt.

Därför är du utan ursäkt, o männi-
ska, hvem du än är, som dömer.
Ty i det att du dömer en annan, för-

12 Ty alla som utan lag hafva syn-
dat skola ock utan lag varda förtap-
pade, och alla som med lag hafva
syndat skola genom lag varda dömda.
13 Ty icke äro lagens hörare rätt-
färdiga inför Gud, men lagens görare
skola dömas rättfärdiga --
14 ty när hedningarna, som icke
hafva lagen, af naturen göra det la-
gen bjuder, så äro dessa, ehuru de
icke hafva lagen, sig själfva en lag,
15 och de visa, att lagens verk är
skrifvet i deras hjärtan, då deras
samvete tillika bär vittnesbörd och
deras tankar inbördes anklaga eller
ock ursaka --
16 på den dag, då Gud skall döma
människornas hemligheter, efter mitt
evangelium, genom Jesus Kristus.

Hvad är då judens företräde, eller
hvad är gagnet af omskärelsen?
2 Mycket, på allt sätt; främst det,
att Guds utsagor blifvit dem ombe-
trodda.

9 Huru är det då? Kunna vi åbe-
ropa något till vår förmån? Alls icke.
Ty vi hafva förut anklagat både judar
och greker för att vara alla under
synd,
10 såsom det är skrifvet: "Ingen
rättfärdig finnes, icke en.
11 Ingen förståndig finnes, ingen
finnes, som söker Gud.
12 Alla hafva afvikit, allesamman
hafva blifvit onyttiga, ingen finnes,
som gör godt, det finnes icke en enda.
13 En öppen graf är deras strupe,
med sina tungor bedraga de, hugg-
ormars gift är under deras läppar.
14 Deras mun är full af förbannel-
se och bitterhet.
15 Deras fötter äro snara till att
utgjuta blod.
16 Förödelse och elände äro på de-
ras vägar,
17 och fridens väg känna de icke.
18 Guds fruktan är icke för deras
ögon."
19 Men vi veta, att allt hvad lagen
säger, det talar han till dem som
hafva lagen, på det att hvar mun må

21 Men nu har utan lag Guds rätt-
färdighet blifvit uppenbarad, bety-
gad af lagen och profeterna,
22 nämligen Guds rättfärdighet
genom tro på Jesus Kristus för alla
och öfver alla som tro. Ty det är
ingen åtskillnad;
23 ty alla hafva syndat och äro
utan berömmelse inför Gud
24 och varda rättfärdigade utan
förskyllan, af hans nåd, genom åter-
lösningen i Kristus Jesus,
25 hvilken Gud har framställt till
ett försoningsoffer medelst tron, ge-
nom hans blod, för att visa sin rätt-
färdighet, därför att han hade öf-
versett med de synder, som förut
blifvit begångna under Guds tålamod,
26 för att i den tid, som nu är,
visa sin rättfärdighet, på det att han
måtte själf vara rättfärdig och göra
den rättfärdig, som är af Jesu tro.

27 Hvar är då berömmelsen? Hon
är utelyckt. Genom hvilken lag?
Genom gärningarnas? Nej, utan ge-
nom trons lag.
28 Vi hålla således före, att män-
niskan rättfärdiggöres genom tro
utan lagens gärningar.
29 Eller är Gud allenast judarnas
Gud? Är han icke ock hedningar-
nas? Jo, visserligen ock hedningar-
nas,
30 emedan Gud är en enda, som
skall rättfärdiggöra de omskurna af
tro och de oomskurna genom tron.
31 Göra vi nu lagen om intet ge-
nom tron? Bort det; utan vi befästa
lagen.

Hvad skola vi då säga, att vår stam-
fader Abraham har vunnit efter
köttet?
2 Ty om Abraham vardt rättfär-
diggjord genom gärningar, så har
han en berömmelse; dock icke inför
Gud.
3 Ty hvad säger skriften? "Abra-
ham trodde Gud, och det vardt ho-
nom räknadt till rättfärdighet."
4 Men den som håller sig till gär-
ningar, honom tillräknas lönen icke
efter nåd, utan efter skyldighet.
5 Men den som icke håller sig till
gärningar, utan tror på den som gör
den ogudaktige rättfärdig, honom
tillräknas hans tro till rättfärdighet;
6 såsom ock David prisar den män-
niska salig, hvilken Gud tillräknar
rättfärdighet utan gärningar:
7 "Saliga äro de, hvilkas öfver-
trädelser äro förlåtna och hvilkas
synder äro öfverskylda.
8 Salig är den man, hvilken Her-
ren icke tillräknar synd."

9 Gäller nu detta saligprisande de
omskurna eller ock de oomskurna?
Ty vi säga, att tron vardt Abraham
räknad till rättfärdighet.
10 Huru blef hon då honom till-
räknad? Månne såsom omskuren,
eller såsom oomskuren? Icke såsom
omskuren, utan såsom oomskuren.
11 Och han undfick omskärelsens
tecken såsom ett insegel på sin rätt-
färdighet genom den tro han hade
såsom oomskuren, på det att han
skulle vara en fader för alla oom-
skurna, som tro, för att rättfärdig-
het skulle tillräknas äfven dem,
12 och en fader för de omskurna,
nämligen för dem som icke allenast
äro omskurna, utan äfven vandra i
spåren af den tro, hvilken vår fader
Abraham hade såsom oomskuren.
13 Ty icke var det genom lagen
som det löfte gafs åt Abraham eller
åt hans säd, att han skulle blifva
världens arfvinge, utan genom trons
rättfärdighet.

Då vi nu hafva blifvit rättfärdig-
gjorda af tron, havfa vi frid med
Gud genom vår Herre Jesus Kristus,

12 Därför, såsom genom en män-
niska synden har kommit i världen
och genom synden döden, och döden
så har kommit till alla människor,
emedan de alla hafva syndat --
13 Ty allt intill lagen var synd i
världen; men synd tillräknas icke, där
ingen lag är.
14 Likväl härskade döden från
Adam intill Moses äfven öfver dem
som icke hade syndat med någon öf-
verträdelse lik Adams, hvilken är en
förebild af den som skulle komma.
15 Dock är det icke så med nåde-
gåfvan som med öfverträdelsen. Ty
om genom den enes öfverträdelse de
många hafva dött, så har Guds nåd
och gåfvan mycket mer öfverflödat
till de många genom den ena männi-
skans, Jesu Kristi, nåd.

Hvad skola vi då säga? Skola vi
förblifva i synden, på det att nå-
den må öfverflöda?
2 Bort det; vi som hafva dött från
synden, huru skola vi ännu kunna
lefva i henne?
3 Eller veten I icke, att alla vi,
som hafva blifvit döpta till Kristus
Jesus, vi hafva blifvit döpta till hans
död?
4 Så hafva vi då blifvit begrafna
med honom genom dopet till döden,
på det att, såsom Kristus vardt upp-
väckt från de döda genom Faderns
härlighet, så skola ock vi vandra i
ett nytt lefverne.
5 Ty om vi hafva blifvit införlif-
vade med honom genom en lika död,
så skola vi ock blifva det genom en
lika uppståndelse,
6 vetande, att vår gamla männi-
ska har blifvit korsfäst med honom,

12 Må fördenskull synden icke
härska i eder dödliga kropp, så att I
lyden hans lustar,
13 och öfverlämnen icke edra lem-
mar såsom orättfärdighetens redskap
åt synden, utan öfverlämnen eder
själfva åt Gud, såsom de där lefva
efter att hafva varit döda, och edra
lemmar såsom rättfärdighetens red-
skap åt Gud.
14 Ty synden skall icke råda öfver
eder, ty I ären icke under lagen,
utan under nåden.
15 Huru då? Skola vi synda, eme-
dan vi icke äro under lagen, utan un-
der nåden? Bort det!
16 Veten I icke, att om I öfver-
lämnen eder såsom tjänare åt någon
för att lyda honom, ären I tjänare åt
den, hvilken I lyden, vare sig syn-
dens till död eller lydnadens till rätt-
färdighet.
17 Men Gud vare tack, att I voren
syndens tjänare, men hafven blifvit
af hjärtat lydiga den framställning
af läran, åt hvilken I hafven blifvit
öfverlämnade!
18 Men då I ären frigjorda ifrån
synden, hafven I blifvit rättfärdig-
hetens tjänare.
19 Jag talar efter människosätt,
för edert kötts svaghets skull. Ty
likasom I hafven öfverlämnat edra
lemmar att tjäna orenheten och
orättfärdigheten till orättfärdighet,
så öfverlämnen nu edra lemmar att
tjäna rättfärdigheten till helgelse.
20 Ty då I voren syndens tjänare,
voren I fria ifrån rättfärdigheten.

Eller veten I icke, mina bröder -- ty
jag talar till sådana som känna
lagen -- att lagen råder öfver männi-
skan, så länge hon lefver.
2 Ty den gifta kvinnan är genom
lagen bunden vid mannen, så länge
han lefver; men om mannen dör, är
hon lösgjord från mannens lag.
3 Alltså, om hon gifver sig åt en
annan man, medan hennes man lef-
ver, skall hon kallas äktenskapsbry-
terska; men om mannen dör, är hon
fri ifrån lagen, så att hon icke är
äktenskapsbryterska, om hon gifver
sig åt en annan man.
4 Så hafven ock I, mina bröder,
blifvit dödade från lagen genom
Kristi kropp för att tillhöra en an-
nan, nämligen honom, som är upp-
stånden från de döda, på det att vi
må bära frukt åt Gud.
5 Ty då vi voro i köttet, voro de
syndiga lustar, som väcktes genom
lagen, verksamma i våra lemmar
till att bära frukt åt döden.
6 Men nu äro vi lösgjorda från
lagen, döda från den, i hvilken vi
höllos fångna, så att vi skola tjäna i
Andens nya väsende och icke i bok-
stafvens gamla väsende.

7 Hvad skola vi då säga? Är la-
gen synd? Bort det! Men synden
kände jag icke utan genom lagen, ty
jag hade icke vetat af begärelsen,
om icke lagen hade sagt: "Du skall
icke begära."
8 Men synden tog anledning och

Så är nu ingen fördömelse för dem
som äro i Kristus Jesus.
2 Ty Andens lag, som tillhör lifvet
i Kristus Jesus, har gjort mig fri
ifrån syndens och dödens lag.
3 Ty det som lagen icke kunde
åstadkomma, i det han var försva-
gad af köttet, det gjorde Gud, då han
sände sin Son i syndigt kötts liknelse
och för syndens skull och fördömde
synden i köttet,
4 på det att lagens fordran skulle
varda fullbordad i oss, som icke vand-
ra efter köttet, utan efter Anden.
5 Ty de köttsliga äro köttsligt sin-
nade, men de andliga äro andligt sin-
nade.
6 Ty köttets sinne är död, men
Andens sinne är lif och frid,
7 emedan köttets sinne är fiend-
skap mot Gud, ty det är icke Guds
lag underdånigt och kan icke heller
vara det.
8 Men de som äro i köttet kunna
icke täckas Gud.
9 Men I ären icke i köttet, utan i
Anden, om Guds Ande annars bor i
eder; men om någon icke har Kristi
Ande, så hörer han icke honom till.
10 Men om Kristus är i eder, så
är väl kroppen död för syndens skull,
men Anden är lif för rättfärdighetens
skull.
11 Men om dens Ande, som upp-
väckte Jesus från de döda, bor i eder,
så skall den, som uppväckte Kristus
från de döda, göra äfven edra dödli-
ga kroppar lefvande för sin Andes
skull, som bor i eder.

12 Så stå vi då, mina bröder, icke
i skuld hos köttet, så att vi skola lef-
va efter köttet.
13 Ty om I lefven efter köttet,
skolen I dö, men om I döden kroppens
gärningar med Anden, skolen I lefva.

18 Ty jag håller före, att denna
tidens lidanden äro att akta för intet
mot den härlighet, som på oss kom-
mer att uppenbaras.
19 Ty skapelsens trängtan bidar
efter Guds barns uppenbarelse.
20 Ty skapelsen har blifvit under-
kastad vanskligheten, icke af fri
vilja, utan för dens skull, som har
underkastat henne, på en förhopp-
ning,
21 att ock själfva skapelsen skall
varda frigjord ifrån förgängelsens
träldom till Guds barns härliga fri-
het.
22 Ty vi veta, att hela skapelsen
med oss suckar och våndas ända
till nu.
23 Och icke hon allenast, utan ock-
vi själfva, som hafva Andens först-
ling, sucka inom oss och bida efter
barnaskapet, vår kropps förlossning.
24 Ty i hoppet äro vi frälsta; men
ett hopp, som synes, är icke hopp,
ty huru kan någon hoppas det han
ser?
25 Men om vi hoppas det som vi
icke se, så förbida vi det med tåla-
mod.

26 Sammalunda hjälper och Anden
vår skröplighet, ty hvad vi skola
bedja, såsom sig bör, det veta vi
icke, men Anden själf manar godt
för oss med outsägliga suckar.
27 Och den som rannsakar hjärtan
vet hvad Andens sinne är, ty efter
Guds behag manar han godt för de
heliga.
28 Men vi veta, att för dem som

31 Hvad skola vi då säga härom?
Är Gud för oss, hvem kan vara mot
oss?
32 Han, som icke har skonat sin
egen Son, utan utgifvit honom för
oss alla, huru skall han icke ock
skänka oss allt med honom?
33 Hvem vill åklaga Guds utko-
rade? Gud är den som rättfärdigar.
34 Hvem är, som vill fördöma?
Kristus är den som har dött, ja, än
mer, har uppstått, som ock sitter på
Guds högra sida, som ock manar
godt för oss.
35 Hvem skall skilja oss från
Kristi kärlek? Nöd eller trångmål
eller förföljelse eller hunger eller na-
kenhet eller fara eller svärd,
36 såsom det är skrifvet: "För din
skull varda vi dödade hela dagen, vi
hafva blifvit aktade såsom slakte-
får"?
37 Men i allt detta öfvervinna vi
rikligen genom den som har älskat
oss.
38 Ty jag är viss därpå, att hvar-
ken död eller lif, eller änglar eller
herradömen eller väldigheter, eller
de ting, som äro, eller de ting, som
skola komma,
39 eller höghet eller djuphet eller
något annat skapadt skall kunna
skilja oss från Guds kärlek, som är i
Kristus Jesus, vår Herre.

Jag talar sanning i Kristus -- jag
ljuger icke; mitt samvete bär mig
vittnesbörd i den Helige Ande --

6 Men icke är det så, att Guds ord
har blifvit om intet, ty icke äro alla
de israeliter, som härstamma från
Israel,
7 icke heller äro de alla barn, där-
för att de äro Abrahams säd, utan
"Genom Isak skall säd uppkallas ef-
ter dig",
8 det är, icke äro de Guds barn,
som äro barn efter köttet, utan de
som äro barn efter löftet, de räknas
för säd.
9 Ty detta var löftesordet: "Vid
denna tid skall jag komma, och Sara
skall hafva en son".
10 Och icke det allenast, utan så
var det ock med Rebecka, som vardt
hafvande genom en, nämligen Isak,
vår fader.
11 Ty förrän barnen voro födda
och de hvarken hade gjort godt eller
ondt -- på det att Guds uppsåt enligt
utkorelsen skulle äga bestånd, icke
på grund af gärningar, utan af den
kallandes behag --
12 vardt det sagdt till henne:
"Den äldre skall tjäna den yngre",
13 såsom det är skrifvet: "Jakob
älskade jag, men Esau hatade jag".

14 Hvad skola vi då säga? Icke
kan väl orättvisa finnas hos Gud?
Bort det!
15 Ty till Moses säger han: "Jag
skall förbarma mig öfver den, öfver
hvilken jag förbarmar mig, och vara
barmhärtig mot den, mot hvilken
jag är barmhärtig."
16 Alltså beror det icke af någons
vilja eller löpande, utan af Guds
barmhärtighet;

19 Nu torde du säga till mig:
Hvarför gör han då ännu förebråel-
ser? Ty hvem kan stå emot hans
vilja?
20 Nåväl, o människa, hvem är du,
som vill tvista med Gud? Icke säger
väl verket till sin mästare: Hvarför
gjorde du mig så?
21 Eller har icke krukomakaren
makt öfver leret till att af samma
massa göra ett kärl till heder, ett
annat till vanheder?

22 Men om Gud, ehuru han vill
visa sin vrede och kungöra sin makt,
med stor långmodighet har fördragit
sin vredes kärl, som voro tillredda
till förtappelse,
23 och det för att uppenbara sin
härlighets rikedom öfver sin barm-
härtighets kärl, hvilka han förut har
beredt till härlighet!
24 Såsom sådana har han ock kal-
lat oss, icke allenast af judarna, utan
ock af hedningarna,
25 såsom han ock säger hos Osea:
"Det som icke var mitt folk, det
skall jag kalla mitt folk, och den icke
älskade, henne skall jag kalla den
älskade;
26 och det skall ske, att på den
ort, där det har varit sagdt till dem:
I ären icke mitt folk, där skola de
kallas den lefvande Gudens barn."
27 Men om Israel ropar Esaias:
"Ar än antalet af Israels barn såsom
sanden i hafvet, så skall blott kvar-
lefvan varda frälst,
28 ty en afgörande och kort räken-
skap skall Herren hålla på jorden";
29 och såsom Esaias har förutsagt:
"Om Herren Sebaot icke hade läm-
nat oss säd öfrig, så hade vi blifvit
såsom Sodom och hade blifvit lika
Gomorra."

Bröder, mitt hjärtas önskan och
min bön till Gud är för dem, att
de må blifva frälsta.
2 Ty jag bär dem vittnesbörd, att
de hafva nit för Gud, men icke visli-
gen.
3 Ty då de icke förstå Guds rätt-
färdighet, utan söka att upprätta sin
egen rättfärdighet, hafva de icke
blifvit Guds rättfärdighet underdå-
niga.
4 Ty Kristus är lagens ände till
rättfärdighet för hvar och en som
tror.
5 Ty Moses skrifver om den rätt-
färdighet, som är af lagen: "Den
människa, som håller det, skall däri
genom lefva."
6 Men rättfärdigheten af tro säger
så: "Säg icke i ditt hjärta: hvem
skall fara upp till himmelen?" det är
att hämta Kristus ned,
7 "eller: hvem skall fara ned i af-
grunden?" det är att hämta Kristus
upp från de döda.
8 Men hvad säger hon då? "Or-
det är dig nära, i din mun och i ditt
hjärta." Detta är ordet om tron,
hvilket vi predika.
9 Ty om du med din mun bekänner
Jesus såsom Herre och tror i ditt
hjärta, att Gud har uppväckt honom
från de döda, så varder du frälst.
10 Ty med hjärtat tror man till

16 Dock hafva icke alla hörsam-
mat evangelium. Ty Esaias säger:
"Herre, hvem tror vår predikan?"
17 Så är tron af predikan och pre-
dikan genom Guds ord.
18 Men jag säger: Hafva de väl
icke hört? Jo, visserligen. "Deras
ljud har utgått öfver hela jorden och
deras ord till världens ändar."
19 Men jag säger: Icke har väl
Israel varit okunnig därom? Först
säger Moses: "Jag skall uppväcka
eder till ifver genom ett folk, som
icke är något folk, och reta eder
genom ett oförståndigt folk."
20 Och Esaias dristar sig till och
säger: "Jag har blifvit funnen af
dem som icke sökte mig, jag har
blifvit uppenbar för dem som icke
frågade efter mig."
21 Men om Israel säger han:
"Hela dagen har jag uträckt mina
händer till ett ohörsamt och gen-
sträfvigt folk."

Så säger jag nu: Icke har väl Gud
förkastat sitt folk? Bort det; ty

11 Så säger jag nu: Icke hafva de
väl stött emot, på det att de skulle
falla? Bort det; utan genom deras
fall har frälsningen vederfarits hed-
ningarna, för att väcka dem till ifver.
12 Men har nu deras fall blifvit
världens rikedom och deras förminsk-
ning blifvit hedningarnas rikedom,
huru mycket mer deras fullhet!
13 Men till eder, hedningar, säger
jag: Såvidt jag nu är hedningarnas
apostel, ärar jag mitt ämbete,
14 om jag till äfventyrs kan upp-

33 O hvilket djup af rikedom och
visdom och kunskap hos Gud! Huru
outgrundliga äro icke hans domar,
och huru outrannsakliga hans vägar!
34 Ty hvem har känt Herrens sin-
ne? Eller hvem har varit hans råd-
gifvare?
35 Eller hvem har gifvit honom
något förut, så att det skulle varda
honom återbetaldt?
36 Ty af honom och genom honom
och till honom äro alla ting. Honom
vare ära i evighet! Amen.

Så förmanar jag nu eder, mina brö-
der, vid Guds barmhärtighet, att
I frambären edra kroppar till ett of-
fer, som är lefvande, heligt och Gud
behagligt, eder förnuftiga guds-
tjänst.
2 Och skicken eder icke efter den-
na världen, utan förvandlen eder ge-
nom edert sinnes förnyelse, på det
att I mån kunna pröfva hvad som
är Guds goda, behagliga och full-
komliga vilja.
3 Ty genom den nåd, som har
blifvit mig gifven, tillsäger jag hvar
och en som är bland eder att icke
tänka högre om sig, än han bör
tänka, utan tänka hofsamt, allt ef-
tersom Gud har tilldelat hvar och en
trons mått.
4 Ty såsom vi i en enda kropp
hafva många lemmar, men alla lem-

9 Kärleken vare oskrymtad. Af-
skyn det onda, hållen eder fast vid
det goda;
10 varen i brödrakärleken ömhjär-
tade mot hvarandra, förekommen
hvarandra med hedersbevisning;
11 varen i nitet icke tröga, varen
brinnande i anden, tjänen Herren;
12 glädjens i hoppet, varen tåliga
i nöden, i bönen ihärdiga;
13 delen med eder till de heligas
nödtorft, vinnläggen eder om gäst-
vänlighet.
14 Välsignen dem som förfölja
eder, välsignen, och förbannen icke.
15 Glädjens med dem som äro gla-
da, gråten med dem som gråta.
16 Varen ens till sinnes med hvar-
andra, trakten icke efter det som är
högt, utan hållen eder till de ringa.
Varen icke själfkloka.
17 Vedergällen ingen ondt för
ondt, utan befliten eder om det som
är godt inför hvar man.
18 Om möjligt är, så mycket som
på eder beror, hafven frid med alla
människor.

Hvar och en vare underdånig den
maktägande öfverheten. Ty ing-
en öfverhet finnes utan af Gud, och
den öfverhet, som finnes, är förord-
nad af Gud.
2 Därför, den som sätter sig upp
mot öfverheten, han står emot Guds
förordnande, men de som motstå
detta skola få dom öfver sig.
3 Ty de styrande äro icke till
skräck för de goda gärningarna, utan
för de onda. Och vill du slippa att
frukta för öfverheten? Gör då det
som är godt, så får du pris af henne;
4 ty hon är en Guds tjänare, dig
till godo. Men gör du det onda,
frukta då; ty hon bär icke svärdet
förgäfves, utan är en Guds tjänare,
en hämnare, till straff för den som
gör det onda.
5 Fördenskull måste man vara un-
derdånig, icke allenast för straffets
skull, utan ock för samvetets skull.
6 Därför gifven I ju ock skatt, ty
de äro Guds tjänare och för detta
ändamål ständigt verksamma.
7 Så gifven då åt alla hvad I ären
dem skyldiga, skatt åt den hvilken
skatt tillkommer, tull åt den hvilken
tull tillkommer, fruktan åt den hvil-
ken fruktan tillkommer, heder åt
den hvilken heder tillkommer.
8 Varen ingen något skyldiga,
utom det att älska hvarandra; ty den
som älskar sin nästa, han har full-
bordat lagen.
9 Ty detta: "Du skall icke göra
hor, du skall icke dräpa, du skall
icke stjäla, du skall icke bära falskt

11 Och detta så mycket mer som
vi veta tiden, att stunden redan är
inne, att vi skola uppstå från söm-
nen, ty frälsningen är oss nu när-
mare, än då vi blefvo troende.
12 Natten är framskriden, och da-
gen är nära; därför låtom oss bort-
lägga mörkrets gärningar och ikläda
oss ljusets vapen.
13 Låtom oss vandra skickligt, så-
som om dagen, icke i gillen och dryc-
keslag, icke i otukt och utsväfning-
ar, icke i kif och afund;
14 utan ikläden eder Herren Jesus
Kristus, och dragen icke omsorg om
köttet till begärelser.

Men antagen eder den som är svag
i tron, utan att döma öfver tan-
kar.
2 Den ene tilltror sig att äta hvad
som helst, men den som är svag, han
äter grönsaker.
3 Den som äter, förakte icke den
som icke äter, och den som icke äter,
döme icke den som äter; ty Gud har
antagit sig honom.
4 Hvem är du, som dömer en an-
nans tjänare? För sin egen herre
står eller faller han; men han skall
blifva stående, ty Gud har makt att
hålla honom uppe.
5 Den ene gör skillnad mellan dag
och dag, den andre anser alla dagar
lika. Hvar och en vare fullt viss i
sitt sinne.
6 Den som aktar på dag, han gör
det för Herren, och den som icke ak-
tar på dag, han gör det för Herren;
och den som äter, han gör det för
Herren, ty han tackar Gud, och den
som icke äter, han gör det för Her-
ren och tackar Gud.

13 Låtom oss därför icke mer dö-
ma hvarandra, utan dömen hellre så,
att ingen bör gifva sin broder anstöt
eller förargelse.
14 Jag vet och är förvissad i Her-
ren Jesus, att intet är i sig själf
orent; utan för den som håller något
för orent är det orent.
15 Men om din broder blifver be-
kymrad för din mats skull, så vand-
rar du icke mer efter kärleken. För-
därfva icke genom din mat den, för
hvilken Kristus har dött.
16 Låten därför edert goda icke
varda försmädadt.
17 Ty Guds rike är icke mat och
dryck, utan rättfärdighet och frid
och fröjd i den Helige Ande.
18 Ty den som häri tjänar Kristus,
han är behaglig för Gud och bepröf-
vad inför människorna.
19 Låtom oss därför trakta efter
det som främjar friden och den öm-
sesidiga uppbyggelse .
20 Nedbryt icke för mats skull
Guds verk. Allt är väl rent, men
för den människa, som äter med an-
stöt, är det ondt.
21 Det är rätt att icke äta kött
eller dricka vin eller göra något,
hvaraf din broder tager anstöt eller
förargelse eller varder svag.

Men vi, som äro starka, äro pliktiga
att bära de svagas skröpligheter
och icke täckas oss själfva.
2 Enhvar af oss söke att täckas
sin nästa, honom till godo, till upp-
byggelse.
3 Ty icke heller Kristus täcktes
sig själf, utan, såsom det är skrif-
vet: "Deras försmädelser, som för-
smäda dig, hafva fallit öfver mig."
4 Ty allt hvad förut blifvit skrif-
vet, det är skrifvet till vår undervis-
ning, att vi genom tålamod och ge-
nom skrifternas tröst må hafva hop-
pet.
5 Men tålamodets och tröstens Gud
gifve eder att inbördes vara ens till
sinnes efter Kristus Jesus,
6 på det att I endräktigt med en
mun mån prisa Gud och vår Herre
Jesu Kristi Fader.
7 Därför antagen eder den ene
den andre, såsom ock Kristus har
antagit sig oss, Gud till ära.
8 Men jag säger, att Jesus Kristus
har blifvit omskärelsens tjänare för
Guds sannings skull, för att stadfästa
de löften, som varit gifna åt fäderna,
9 men att hedningarna ära Gud
för barmhärtighetens skull, såsom
det är skrifvet: "Fördenskull skall
jag tacka dig bland hedningarna och
lofsjunga ditt namn".
10 Och åter säges det: "Glädjens,
I hedningar, med hans folk";
11 och åter: "Lofven Herren, alla
hedningar, och prisen honom, alla
folk".

14 Jag har ock själf den öfverty-
gelsen om eder, mina bröder, att I
ock själfva ären fulla af godhet, upp-
fyllda med all kunskap, i stånd att
äfven förmana hvarandra.
15 Dock har jag, mina bröder, för
att ytterligare påminna eder, till en
del skrifvit dristigare till eder, i
kraft af den nåd, som är mig gifven
af Gud,
16 att jag skall vara en Jesu Kristi
tjänare bland hedningarna, förrättan-
de Guds evangelii offertjänst, på det
att hedningarna må varda ett välbe-
hagligt offer, helgadt genom den He-
lige Ande.
17 Jag har således berömmelse i
Kristus Jesus i det Gud tillhörer.
18 Ty jag skall icke drista att tala
om något, som icke Kristus, för att
göra hedningarna lydaktiga, har ver-
kat genom mig, med ord och gärning,
19 genom teckens och unders kraft,
genom Guds Andes kraft, så att jag
från Jerusalem och rundt omkring
ända till Illyrikum har fullgjort för-
kunnandet af Kristi evangelium.
20 och satt min ära i att icke pre-
dika evangelium där Kristi namn var
kändt, på det att jag icke måtte
bygga på en annans grund,
21 utan, såsom det är skrifvet:
"De, för hvilka intet varit kungjordt
om honom, skola se, och de som icke
hafva hört skola förstå".

22 Därför blef jag ock så ofta för
hindrad att komma till eder.
23 Men nu, då jag icke mera har
utrymme i dessa trakter, och då jag
sedan många år har längtat att kom-
ma till eder,
24 skall jag, när jag reser till Spa-
nien, komma till eder, ty jag hoppas
att vid genomresan få se eder och af
eder fortskaffas dit, sedan jag först
i någon mån fått hugnas af eder.

30 Men, mina bröder, jag förmanar
eder vid vår Herre Jesus Kristus och
vid Andens kärlek, att I tillika med
mig kämpen i edra böner för mig till
Gud,
31 på det att jag må blifva räddad
från de otrogna i Judeen, och min
undsättning till Jerusalem må varda
välbehaglig för de heliga,
32 så att jag med glädje må kom-
ma till eder, genom Guds vilja, och
vederkvicka mig med eder.
33 Men fridens Gud vare med eder
alla! Amen.

Men jag anbefaller åt eder vår sys-
ter Febe, som är i församlingens
tjänst i Kenkreä,
2 att I mottagen henne i Herren,
såsom det höfves de heliga, och hjäl-
pen henne i hvad sak hon kan behöf-
va eder, ty äfven hon har själf varit
en hjälparinna åt många och åt mig
själf.

3 Hälsen Priskilla och Aqvilas,
mina medarbetare i Kristus Jesus,
4 hvilka för mitt lif hafva vågat
sin hals, och hvilka icke allenast jag,
utan alla hednaförsamlingarna tacka.
5 Hälsen ock den församling, som
är i deras hus. Hälsen Epinetus,

17 Men jag förmanar eder, mina
bröder, att I hafven akt på dem som
åstadkomma söndringar och förargel-
ser tvärt emot den lära, som I haf-
ven inhämtat, och viken från dem.
18 Ty sådana tjäna icke vår Herre
Jesus Kristus, utan sin buk, och be-
draga med smekande ord och fagert
tal de menlösas hjärtan.
19 Ty eder lydnad har kommit till
allas kännedom. Därför gläder jag
mig öfver eder; men jag vill, att I
skolen vara visa till det goda och en-
faldiga till det onda.
20 Men fridens Gud skall snarligen
förtrampa Satan under edra fötter.
Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med
eder!

21 Timoteus, min medarbetare,
och Lucius och Jason och Sosipater,
mina fränder, hälsa eder.

24 Men honom, som förmår stad-
fästa eder, enligt mitt evangelium
och Jesu Kristi predikan, enligt up-