|
I begynnelsen var Ordet, och Ordet 6 En man uppträdde, sänd af Gud, 9 Det var det sanna ljuset, hvil- |
såsom den af Fadern enföddes härlig lighet. 15 Johannes vittnar om honom och 19 Och detta är Johannes' vittnes- |
|
27 Han är den som kommer efter mig, hvilken har varit före mig, hvil- kens skorem jag icke är värdig att upplösa. 28 Detta skedde i Betania, på andra sidan Jordan, där Johannes döpte. 29 Dagen därefter såg Johannes 35 Dagen därefter stod Johannes |
Simon, Jonas' son; du skall heta Ke- fas-- det betyder Petrus. 43 Dagen därefter ville Jesus gå Och på tredje dagen vardt ett bröl- |
|
6 Men efter judarnas reningssed voro där stående sex vattenkrukor af sten, rymmande hvar för sig två eller tre metreter. 7 Jesus sade till dem: Fyllen kru- korna med vatten. Och de fyllde dem ända till brädden. 8 Och han sade till dem: Ösen nu uti och bären till värden. Och de buro. 9 Och när värden hade smakat på vattnet, som hade blifvit vin, och han icke visste hvarifrån det var -- men tjänarna, som hade öst vattnet, visste det -- kallade värden till sig brudgummen 10 och sade till honom: Hvar man sätter först fram det goda vinet, och när de blifvit druckna, då det som är sämre. Du har gömt det goda vinet ända till nu. 11 Detta sitt första tecken gjorde Jesus i Kana i Galileen och uppenba- rade sin härlighet; och hans lärjung- ar trodde på honom. 12 Därefter for han ned till Ka- pernaum, han och hans moder och hans bröder och hans lärjungar; och de stannde där några få dagar. 13 Och judarnas påsk var nära, |
21 Men han talade om sin kropps tempel. 22 Därför, när han hade uppstått från de döda, kommo hans lärjungar ihåg, att han hade sagt detta, och de trodde skriften och det ord, som Jesus hade sagt. 23 Då han nu var i Jerusalem vid Men det var en man af fariséerna, |
|
10 Jesus svarade och sade till ho- nom: Är du Israels lärare och vet icke detta? 11 Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vi tala hvad vi veta, och hvad vi hafva sett, det vittna vi, och vårt vittnesbörd antagen I icke. 12 Tron I icke, när jag har talat till eder om jordiska ting, huru sko- len I då tro, om jag talar till eder om himmelska ting? 13 Och ingen har farit upp i him- melen utom den som for ned från himmelen, Människosonen, som är i himmelen. 14 Och likasom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människo- sonen varda upphöjd, 15 på det att hvar och en som tror på honom icke må förgås, utan hafva evigt lif. 16 Ty så älskade Gud världen, att han utgaf sin enfödde Son, på det att hvar och en som tror på honom icke må förgås, utan hafva evigt lif. 17 Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan på det att världen skulle varda frälst genom honom. 18 Den som tror på honom, han varder icke dömd, men den som icke tror, han är redan dömd, emedan han icke tror på Guds enfödde Sons namn. 19 Och detta är domen, att ljuset har kommit i världen, och männi- skorna älskade mörkret mer än lju- set, ty deras gärningar voro onda. 20 Ty hvar och en som gör det onda hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att hans gärningar icke må varda bestraffade; 21 men den som gör sanningen kommer till ljuset, på det att hans gärningar må varda uppenbara, ty de äro gjorda i Gud. 22 Därefter kom Jesus och hans |
25 Då uppkom en tvist mellan Jo- hannes' lärjungar och judar om re- ning. 26 Och de kommo till Johannes och sade till honom: Rabbi, den som var med dig på andra sidan Jordan, den, om hvilken du har vittnat, se, han döper, och alla komma till ho- nom. 27 Johannes svarade och sade: En människa kan intet taga, om det icke varder henne gifvet från himmelen. 28 I ären själfva mina vittnen, att jag sade: Icke är jag Kristus, utan jag är sänd före honom. 29 Den som har bruden, han är brudgummen, men brudgummens vän, som står och hör honom, han fröjdar sig högeligen öfver brudgum- mens röst; denna min fröjd är nu fullkomnad. 30 Han måste tillväxa, men jag måste aftaga. 31 Den som kommer ofvanefter är öfver alla; den som är af jorden, han är af jorden, och af jorden talar han; den som kommer från himme- len är öfver alla. 32 Och hvad han har sett och hört, det vittnar han, och ingen antager hans vittnesbörd. 33 Den som antager hans vittnes- börd, han har beseglat, att Gud är sannfärdig. 34 Ty den Gud har sändt, han ta- lar Guds ord, ty Gud gifver icke An- den efter mått. 35 Fadern älskar Sonen, och allt har han gifvit i hans hand. 36 Den som tror på Sonen, han har evigt lif, men den som icke tror Sonen skall icke få se lif, utan Guds vrede förblifver öfver honom. Då nu Herren förnam, att fariséer- |
|
2 -- ehuru Jesus själf icke döpte, utan hans lärjungar -- 3 lämnade han Judeen och begaf sig åter till Galileen. 4 Men han måste gå genom Sama- rien. 5 Så kom han till en stad i Sama- rien, som heter Sikar, nära den landt- gård, hvilken Jakob gaf åt sin son Josef. 6 Och där var Jakobs brunn. Eme- dan nu Jesus var trött af vandring- en, satte han sig så ned vid brunnen. Det var vid sjätte timmen. 7 Då kom en kvinna från Sama- rien för att hämta vatten. Jesus sade till henne: Gif mig att dricka. 8 Ty hans lärjungar hade gått till staden för att köpa mat. 9 Då sade den samaritiska kvinnan till honom: Huru kan du, som är en jude, begära något att dricka af mig, som är en samaritisk kvinna? Ty judarna hafva intet umgänge med samariterna. 10 Jesus svarade och sade till hen- ne: Förstode du Guds gåfva och hvem den är, som säger till dig: Gif mig att dricka, så skulle du hafva bedt honom och han hafva gifvit dig lef- vande vatten. 11 Kvinnan sade till honom: Herre, du har intet öskärl, och brunnen är djup; hvarifrån har du då det lefvan- de vattnet? 12 Icke är väl du större än vår fa- der Jakob, som gaf oss brunnen och själf drack däraf med sina barn och sin boskap? 13 Jesus svarade och sade till hen- ne: Hvar och en som dricker af detta vatten, han varder törstig igen, 14 men hvilken som dricker af det vatten, som jag skall gifva honom, han skall icke törsta till evig tid, utan det vatten, som jag skall gifva honom, skall blifva i honom en källa med springande vatten till evigt lif. 15 Kvinnan sade till honom: Her- re, gif mig det vattnet, att jag icke må törsta eller behöfva komma hit för att hämta vatten. 16 Jesus sade till henne: Gå, till- kalla din man och kom hit. 17 Kvinnan svarade och sade: Jag har ingen man. Jesus sade till hen- ne: Du sade rätt: jag har ingen man; |
18 ty fem män har du haft, och den du nu har är icke din man; det har du sagt sant. 19 Då sade kvinnan till honom: Herre, jag ser, att du är en profet. 20 Våra fäder hafva tillbedt på detta berg, och I sägen, att i Jerusa- lem är det ställe, där man bör till- bedja. 21 Jesus sade till henne: Kvinna, tro mig, att en tid kommer, då I hvarken på detta berg eller i Jerusa- lem skolen tillbedja Fadern. 22 I tillbedjen hvad I icke kännen, men vi tillbedja hvad vi känna, ty frälsningen är från judarna. 23 Men en tid kommer och är re- dan inne, då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i anda och sanning, ty Fadern söker ock sådana tillbed- jare. 24 Gud är en ande, och de som tillbedja honom böra tillbedja i anda och sanning. 25 Då sade kvinnan till honom: Jag vet, att Messias, som kallas Kristus, skall komma; när han kom- mer, skall han förkunna oss allt. 26 Jesus sade till henne: Jag, som talar med dig, är densamme. 27 Och i detsamma kommo hans lärjungar, och de undrade därpå, att han talade med en kvinna; dock sade ingen: Hvad frågar du, eller hvad talar du med henne? 28 Då lät kvinnan sin kruka stå och gick in i staden och sade till fol- ket: 29 Kommen och sen en man, som har sagt mig allt hvad jag har gjort. Icke är väl han Kristus? 30 Då gingo de ut från staden och kommo till honom. 31 Men under tiden bådo lärjung- |
|
Se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon och beskåden fälten, huru de redan hvitna till skörd. 36 Och den som skördar, han ta- ger lön och samlar frukt till evigt lif, på det att både den som sår och den som skördar må tillsamman glädjas. 37 Ty här är det ordet sant, att en är den som sår och en annan den som skördar. 38 Jag har sändt eder att skörda det, hvarpå I icke hafven arbetat. Andra hafva arbetat, och I hafven ingått i deras arbete. 39 Och många af samariterna från 43 Men efter de två dagarna gick Och i Kapernaum var en konungs- |
nom: Herre, kom ned, förrän mitt barn dör. 50 Jesus sade till honom: Gå; din son lefver. Och mannen trodde det ord, som Jesus hade sagt till honom, och gick. 51 Och då han redan var på ned- resan, mötte honom hans tjänare och förkunnade för honom, sägande: Din son lefver. 52 Då frågade han dem, på hvil- ken timme det hade blifvit bättre med honom. Och de sade till honom: I går på sjunde timmen öfvergaf febern honom. 53 Då förstod fadern, att det hade skett den timmen, då Jesus hade sagt till honom: Din son lefver. Och han trodde, han och hela hans hus. 54 Detta tecken, som var det and- ra, gjorde Jesus, när han hade kom- mit från Judeen till Galileen. Därefter var en judarnas högtid, |
|
Men det var sabbat på den dagen. 10 Då sade judarna till den som hade blifvit botad: Det är sabbat, dig är icke lofligt att bära sängen. 11 Han svarade dem: Den som gjorde mig helbrägda, han sade till mig: tag din säng och gå. 12 Då frågade de honom: Hvem är den mannen, som sade till dig: tag din säng och gå? 13 Men den botade visste icke hvem han var, ty Jesus hade dragit sig undan, emedan mycket folk var på det stället. 14 Därefter fann Jesus honom i templet och sade till honom: Se, du har blifvit helbrägda; synda icke här- efter, att dig icke må vederfaras nå- got värre. 15 Då gick mannen bort och om- talade för judarna, att det var Jesus, som hade gjort honom helbrägda. 16 Och därför förföljde judarna Jesus och sökte att döda honom, emedan han gjorde detta på en sab- bat. 17 Men Jesus svarade dem: Min Fader verkar intill nu; jag verkar ock. 18 Därför sökte då judarna ännu mer att döda honom, emedan han ej allenast bröt sabbaten, utan äfven kallade Gud sin Fader, görande sig själf lik Gud. 19 Då svarade Jesus och sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan intet göra af sig själf, utan hvad han ser Fadern göra; ty allt hvad han gör, det gör likaledes ock Sonen. 20 Ty Fadern älskar Sonen och vi- sar honom allt hvad han själf gör, och han skall visa honom större verk än dessa, på det att I mån förundra eder. 21 Ty såsom Fadern uppväcker de döda och gör dem lefvande, så gör ock Sonen lefvande hvilka han vill. 22 Ty icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han gifvit åt Sonen, 23 på det att alla må hedra Sonen, såsom de hedra Fadern. Den som icke hedrar Sonen, han hedrar icke Fadern, som har sändt honom. 24 Sannerligen, sannerligen säger |
jag eder: Den som hör mitt tal och tror den som har sändt mig, han har evigt lif och kommer icke i dom, utan har öfvergått från döden till lifvet. 25 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En stund kommer och är redan inne, då de döda skola höra Guds Sons röst, och de som hafva hört henne skola lefva. 26 Ty såsom Fadern har lif i sig själf, så har han ock gifvit Sonen att hafva lif i sig själf. 27 Och han har ock gifvit honom makt att hålla dom, emedan han är Människosonen. 28 Förundren eder icke öfver det- ta; ty en stund kommer, då alla som äro i grifterna skola höra hans röst 29 Och de skola gå därutur, de som hafva gjort det goda, till lifvets uppståndelse, och de som hafva gjort det onda, till domens uppståndelse. 30 Intet kan jag göra af mig själf. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättfärdig, ty jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sändt mig. 31 Om jag vittnar om mig själf, så är mitt vittnesbörd icke sant. 32 En annan är, som vittnar om mig, och jag vet, att det vittnesbörd är sant, som han vittnar om mig. 33 I hafven sändt till Johannes, och han har vittnat för sanningen. 34 Men jag tager icke vittnesbör- det af en människa, utan detta säger jag, på det att I mån varda frälsta. 35 Denne var det brinnande och skinande ljuset, och I villen för en stund fröjdas i hans sken. 36 Men jag har ett vittnesbörd, som är större än Johannes' vittnes- börd; ty de gärningar, som Fadern har gifvit mig, att jag skulle full- borda dem, desamma gärningar, som jag gör, vittna om mig, att Fadern har sändt mig. 37 Och Fadern, som har sändt mig, har själf vittnat om mig. I hafven hvarken någonsin hört hans röst eller sett hans skepnad. |
|
38 Och hans ord hafven I icke för- blifvande i eder, ty den han har sändt, honom tron I icke. 39 I rannsaken skrifterna, emedan I menen eder hafva evigt lif i dem, och dessa äro de, som vittna om mig. 40 Och I viljen icke komma till mig, att I mån hafva lif. 41 Jag tager icke pris af männi- skor; 42 men jag känner eder, att I icke hafven Guds kärlek i eder. 43 Jag har kommit i min Faders namn, och I mottagen mig icke; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I mottaga. 44 Huru kunnen I tro, I som ta- gen pris af hvarandra och icke söken det pris, som kommer från den som allena är Gud? 45 Menen icke, att jag skall ankla- ga eder hos Fadern. Det finnes en som anklagar eder, Moses, på hvilken I hoppens. 46 Ty trodden I Moses, så trodden I ock mig, ty om mig har denne skrifvit. 47 Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då tro mina ord? Därefter for Jesus öfver det Galile- |
lärjungar, Andreas, broder till Simon Petrus: 9 Här är en pilt, som har fem korn- bröd och två fiskar, men hvad förslår detta för så många? 10 Men Jesus sade: Låten folket sätta sig ned. Och mycket gräs var på det stället. Då satte sig männen ned till ett antal af vid pass fem tu- sen. 11 Och Jesus tog bröden, tackade och delade ut åt dem som sutto, lika- ledes ock af fiskarna, så mycket de ville. 12 Och när de voro mätta, sade han till sina lärjungar: Samlen till- hopa de öfverblifna styckena, att icke något må förfaras. 13 Då samlade de dem tillhopa och fyllde tolf korgar med stycken, som hade blifvit öfver af de fem korn- bröden efter dem som hade ätit. 14 När nu människorna hade sett 16 Men när det hade blefvit afton, 22 Dagen därpå, eftersom folket, |
|
att lärjungarna hade farit bort en- samma. 23 -- men andra båtar hade kom- mit från Tiberias nära intill den plats där de hade ätit brödet, sedan Herren hade sagt tacksägelsen -- 24 när nu folket såg, att Jesus icke var där, ej heller hans lärjungar, stego ock de i båtarna och kommo till Kapernaum och sökte Jesus. 25 Och då de funno honom på andra sidan hafvet, sade de till ho- nom: Rabbi, när kom du hit? 26 Jesus svarade dem och sade: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I söken mig icke därför, att I hafven sett tecken, utan därför, att I hafven ätit af bröden och blifvit mätta. 27 Verken icke för den mat, som förgås, utan för den mat, som för- blifver till evigt lif, hvilken Männi- skosonen skall gifva eder; ty honom har Fadern, Gud, beseglat. 28 Då sade de till honom: Hvad skola vi göra för att verka Guds verk? 29 Jesus svarade och sade till dem: Detta är Guds verk, att I tron på den han har sändt. 30 Då sade de till honom: Hvad tecken gör då du, att vi må se det och tro dig? Hvad verkar du? 31 Våra fäder åto mannat i öknen, såsom det är skrifvet: "Han gaf dem bröd från himmelen till att äta". 32 Då sade Jesus till dem: Sanner- ligen, sannerligen säger jag eder: Icke har Moses gifvit eder brödet från himmelen, men min Fader gif- ver eder det sanna brödet från him- melen. 33 Ty det är Guds bröd, som ned- kommer från himmelen och gifver världen lif. 34 Då sade de till honom: Herre, gif oss alltid detta bröd. 35 Och Jesus sade till dem: Jag är lifvets bröd. Den som kommer till mig, han skall icke hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig törsta. 36 Men jag har sagt eder, att I hafven sett mig och tron dock icke. 37 Allt hvad min Fader gifver mig, |
det kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag sannerli- gen icke kasta ut. 38 Ty jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min vilja, utan dens vilja, som har sändt mig. 39 Och detta är dens vilja, som har sändt mig, att jag icke skall förlora något af allt det han har gifvit mig, utan att jag skall uppväcka det på den yttersta dagen. 40 Ty detta är dens vilja, som har sändt mig, att hvar och en som ser Sonen och tror på honom skall haf- va evigt lif, och att jag skall upp- väcka honom på den yttersta dagen. 41 Då knorrade judarna öfver ho- nom, därför att han sade: Jag är det bröd, som har kommit ned från him- melen, 42 och de sade: Är denne icke Je- sus, Josefs son, hvilkens fader och moder vi känna? Huru kan han då säga: Jag har kommit ned från him- melen? 43 Då svarade Jesus och sade till dem: Knorren icke eder emellan. 44 Ingen kan komma till mig, utan att Fadern, som har sändt mig, drager honom, och jag skall uppväc- ka honom på den yttersta dagen. 45 Det är skrifvet i profeterna: "Och de skola alla varda lärda af Gud". Därför hvar och en som har hört af Fadern och lärt, han kommer till mig. 46 Icke så, att någon har sett Fadern, utan den som är af Gud; han har sett Fadern. 47 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, han har evigt lif. 48 Jag är lifvets bröd. 49 Edra fäder åto mannat i öknen och dogo. 50 Detta är det bröd, som nedkom- mer från himmelen, på det att man må äta däraf och icke dö. 51 Jag är det lefvande brödet, som har kommit ned från himmelen. Om någon äter af detta bröd, skall han lefva evinnerligen, och det bröd, som jag skall gifva, är mitt kött, hvilket jag skall gifva för världens lif. |
|
52 Då tvistade judarna sinsemel- lan, sägande: Huru kan denne gifva oss sitt kött till att äta? 53 Då sade Jesus till dem: Sanner- ligen, sannerligen säger jag eder: Utan att I äten Människosonens kött och dricken hans blod, hafven I icke lif i eder. 54 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt lif, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen. 55 Ty mitt kött är sann mat, och mitt blod är sann dryck. 56 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förblifver i mig och jag i honom. 57 Såsom lefvande Fadern har sändt mig, och jag lefver för Faderns skull, så skall ock den som äter mig lefva för min skull. 58 Detta är det bröd, som har kommit ned från himmelen, icke så- som edra fäder åto mannat och dogo; den som äter detta bröd, han skall lefva evinnerligen. 59 Detta sade han, då han lärde i synagogan i Kapernaum. 60 Många af hans lärjungar, när 66 Frän den tiden drogo sig många |
68 Simon Petrus svarade honom: Herre, till hvem skola vi gå? Du har det eviga lifvets ord. 69 Och vi tro och förstå, att du är Kristus, den lefvande Gudens Son. 70 Jesus svarade dem: Har jag icke utvalt eder, I tolf? Och en af eder är en djäfvul. 71 Men detta sade han om Judas Iskariot, Simons son; ty det var han, som skulle förråda honom, och han var en af de tolf. Och därefter vandrade Jesus om- |
|
13 Dock talade ingen öppet om ho- nom, af fruktan för judarna. 14 Men då redan halfva högtiden 25 Då sade några af folket i Jeru- |
kännen mig och veten hvarifrån jag är; och af mig själf har jag icke kommit, utan den som har sändt mig är den sanne, och honom kännen I icke. 29 Men jag känner honom, ty jag är från honom, och han har sändt mig. 30 Då sökte de att gripa honom; dock bar ingen hand på honom, ty hans stund hade ännu icke kommit. 31 Men många af folket trodde på honom och sade: När Kristus kom- mer, icke skall han väl göra flera tec- ken, än denne har gjort? 32 Fariséerna hörde folket mumla sådant om honom, och öfverstepräs- terna och fariséerna utsände tjänare för att gripa honom. 33 Då sade Jesus: Ännu en liten tid är jag hos eder, och jag går bort till den som har sändt mig. 34 I skolen söka mig och icke fin- na mig, och där jag är, dit kunnen I icke komma. 35 Då sade judarna sinsemellan: Hvart ämnar denne gå, eftersom vi icke skola finna honom? Icke äm- nar han väl gå till dem, som äro för- skingrade bland grekerna, och lära grekerna? 36 Hvad var det för ord han sade: I skolen söka mig och icke finna mig, och: Där jag är, dit kunnen I icke komma? 37 Men på den sista, den stora da- |
|
42 Säger icke skriften, att Kris- tus kommer af Davids säd och från den lilla staden Betlehem, där David var? 43 Då vardt en söndring bland fol- ket för hans skull. 44 Och några af dem ville gripa honom, men ingen bar händer på ho- nom. 45 Då gingo tjänarna till öfverste- prästerna och fariséerna, och dessa sade till dem: Hvarför hafven I icke fört honom hit? 46 Tjänarna svarade: Aldrig har någon människa så talat, som denne man talar. 47 Då svarade fariséerna dem: Icke ären väl äfven I förvillade? 48 Icke har väl någon af rådsher- rarna eller af fariséerna trott på ho- nom? 49 Men detta folk, som icke kän- ner lagen, är förbannadt. 50 Då sade till dem Nikodemus, som var en af dem, han som hade kommit till honom om natten: 51 Icke dömer väl vår lag någon människa, med mindre man först förhör henne och får veta hvad hon gör? 52 De svarade och sade till honom: Icke är väl ock du från Galileen? Rannsaka och se, att från Galileen har ingen profet uppstått. 53 Och hvar och en gick hem till sitt. Men Jesus gick till Oljeberget. |
anklaga honom. Då böjde Jesus sig ned och skref med fingret på jorden. 7 När de nu vidblefvo att fråga honom, reste han sig upp och sade till dem: Den af eder, som är utan synd, han kaste första stenen på henne. 8 Och åter böjde han sig ned och skref på jorden. 9 Och när de hörde detta och kän- de sig öfverbevisade af samvetet, gingo de ut, den ene efter den andre, begynnande med de äldsta intill de sista, och Jesus blef lämnad allena och kvinnan, som stod där kvar. 10 När Jesus reste sig upp och såg ingen utom kvinnan, sade han till henne: Kvinna, hvar äro dina åkla- gare? Har ingen dömt dig? 11 Men hon sade: Ingen, Herre! Då sade Jesus till henne: Icke heller dömer jag dig. Gå, och synda icke härefter. 12 Då talade Jesus åter till dem, 20 Dessa ord talade Jesus vid of- |
|
ferkistan, lärande i templet, och ing- en grep honom, ty hans stund hade ännu icke kommit. 21 Då sade Jesus åter till dem: Jag går bort, och I skolen söka mig, och I skolen dö i eder synd. Dit jag går kunnen I icke komma. 22 Då sade judarna: Icke vill han väl dräpa sig själf, eftersom han sä- ger: Dit jag går kunnen I icke kom- ma? 23 Och han sade till dem: I ären nedanefter, jag är ofvanefter; I ären af denna världen, jag är icke af den- na världen. 24 Därför sade jag eder, att I sko- len dö i edra synder, ty om I icke tron, att det är jag, skolen I dö i edra synder. 25 Då sade de till honom: Hvem är du? Jesus sade till dem: Det som jag ock från början har talat till eder. 26 Mycket har jag att tala och döma om eder, men den som har sändt mig är sannfärdig, och hvad jag har hört af honom, det talar jag till värl- den. 27 De förstodo icke, att han talade till dem om Fadern. 28 Då sade Jesus till dem: När I hafven upphöjt Människosonen, då skolen I förstå, att det är jag, och att jag gör intet af mig själf, utan såsom min Fader har lärt mig, så ta- lar jag. 29 Och den som har sändt mig är med mig; Fadern har icke lämnat mig allena, ty jag gör alltid det som är behagligt för honom. 30 När han talade detta, trodde |
huset evinnerligen; Sonen förblifver evinnerligen. 36 Därför, om Sonen gör eder fria, så blifven I verkligen fria. 37 Jag vet, att I ären Abrahams säd, men I söken att dräpa mig, eme- dan mitt ord icke har rum i eder. 38 Jag talar det jag har sett hos min Fader, och I gören ock det I haf- ven sett hos eder fader. 39 De svarade och sade till honom: Abraham är vår fader. Jesus sade till dem: Voren I Abrahams barn, så gjorden I Abrahams gärningar. 40 Men nu söken I att dräpa mig, en man, som till eder har talat san- ningen, hvilken jag har hört af Gud; sådant gjorde icke Abraham. 41 I gören eder faders gärningar. Då sade de till honom: Vi äro icke födda genom äktenskapsbrott, vi hafva en enda Fader, nämligen Gud. 42 Då sade Jesus till dem: Vore Gud eder Fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått och kommit, och jag har icke kommit af mig själf, utan han har sändt mig. 43 Hvarför förstån I icke mitt tal? Emedan I icke kunnen höra mitt ord. 44 I ären af den fadern djäfvulen, och eder faders begär viljen I efter- komma; han var en mandråpare från begynnelsen, och han står icke i san- ningen, ty sanning är icke i honom. När han talar lögnen, talar han af sitt eget, ty han är en lögnare och dess fader. 45 Men emedan jag talar sanning- en, tron I mig icke. 46 Hvilken af eder öfverbevisar mig om synd? Om jag talar san- ning, hvarför tron I mig icke? 47 Den som är af Gud, han hör Guds ord; därför hören I icke, eme- dan I icke ären af Gud. 48 Då svarade judarna och sade till honom: Säga vi icke med rätta, att du är en samarit, och att du har en ond ande? 49 Jesus svarade: Jag har icke en ond ande, utan jag ärar min Fader, och I vanären mig. 50 Men jag söker icke min ära; en är, som söker den och som dömer. 51 Sannerligen, sannerligen säger |
|
jag eder: Om någon håller mitt ord, skall han icke se döden till evig tid. 52 Judarna sade till honom: Nu förstå vi, att du har en ond ande. Abraham och profeterna dogo, och du säger: Om någon håller mitt ord, skall han icke smaka döden till evig tid. 53 Icke är väl du större än vår fader Abraham, som är död? Afven profeterna äro döda. Till hvem gör du dig själf? 54 Jesus svarade: Om jag ärar mig själf, så är min ära ingen; min Fader, hvilken I sägen vara eder Gud, är den som ärar mig. 55 Och I kännen honom icke, men jag känner honom; och om jag säger, att jag icke känner honom, så blir jag lik eder, en lögnare; men jag känner honom och håller hans ord. 56 Abraham, eder fader, fröjdade sig, att han skulle få se min dag; och han såg honom och vardt glad. 57 Då sade judarna till honom: Femtio år är du icke ännu, och Abra- ham har du sett? 58 Jesus sade till dem: Sannerli- gen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham var född, är jag. 59 Då togo de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus gömde sig undan och gick ut ur templet. Och då han gick där fram, fick han |
två dig i dammen Siloam -- det bety- der utsänd. Då gick han bort och tvådde sig och kom igen och hade sin syn. 8 Då sade grannarna och de som förr hade sett honom, att han var en tiggare: Är icke denne den som satt och tiggde? 9 Somliga sade: Det är han. And- ra sade: Han är honom lik. Men han själf sade: Det är jag. 10 Då sade de till honom: Huru blefvo dina ögon öppnade? 11 Han svarade och sade: En man, som kallas Jesus, gjorde en deg och smorde mina ögon och sade till mig: Gå till dammen Siloam och två dig. Och jag gick och tvådde mig och fick min syn. 12 Då sade de till honom: Hvar är den mannen? Han sade: Jag vet icke. 13 Då förde de honom, som förut |
|
emedan de fruktade för judarna, ty judarna hade redan kommit öfverens, att om någon bekände honom vara Kristus, skulle han uteslutas från synagogan. 23 Därför sade hans föräldrar: Han har äldern inne; spörjen honom själf. 24 Då tillkallade de för andra gången den man, som hade varit blind, och sade till honom: Gif Gud äran. Vi veta, att denne man är en syndare. 25 Då svarade han och sade: Om han är en syndare, vet jag icke; ett vet jag, att jag var blind och ser nu. 26 Då sade de åter till honom: Hvad gjorde han dig, huru öppnade han dina ögon? 27 Han svarade dem: Jag har re- dan sagt eder det, och I hafven icke hört det. Hvarför viljen I åter höra det? Icke viljen väl äfven I blifva hans lärjungar? 28 Då bannade de honom oeh sade: Du är den mannens lärjunge, men vi äro Moses' lärjungar. 29 Vi veta, att till Moses har Gud talat, men hvarifrån denne är, veta vi icke. 30 Mannen svarade och sade till dem: Ja, det underliga i detta är, att I icke veten hvarifrån han är, och likväl har han öppnat mina ögon. 31 Men vi veta, att Gud icke hör syndare, utan om någan är gudfruk- tig och gör hans vilja, så hör han honom. 32 Aldrig någonsin har man hört, att någon har öppnat ögonen på en som varit född blind. 33 Vore denne icke af Gud, så kunde han intet göra. 34 De svarade och sade till honom: I synder är du född hel och hållen, och du vill lära oss? Och de kastade ut honom. 35 Och Jesus fick höra, att de ha- |
39 Och Jesus sade: Till en dom har jag kommit i denna värld, att de som icke se skola varda seende, och de som se skola varda blinda. 40 Och några fariséer, som voro med honom, hörde detta och sade till honom: Icke äro väl äfven vi blinda? 41 Jesus sade till dem: Voren I blinda, så haden I icke synd, men nu sägen I: vi se; därför förblifver eder synd. Sannerligen, sannerligen säger jag |
|
ver fåren och flyr, och ulfven bort- rycker dem och förskingrar fåren; 13 men den lejde flyr, emedan han är lejd och vårdar sig icke om fåren. 14 Jag är den gode herden, och jag känner de mina och är känd af de mina, 15 såsom Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag låter mitt lif för fåren. 16 Jag har ock andra får, som icke äro af detta fårahus; dem måste jag ock föra härtill, och de skola höra min röst, och det skall varda en hjord och en herde. 17 Fördenskull älskar Fadern mig, att jag låter mitt lif för att taga det igen. 18 Ingen tager det från mig, utan jag låter det af mig själf. Jag har makt att låta det, och jag har makt att taga det igen. Detta bud har jag fått af min Fader. 19 Då vardt åter en söndring ibland 22 Men i Jerusalem firades tem- |
30 Jag och Fadern äro ett. 31 Då togo judarna åter upp ste- nar för att stena honom. 32 Jesus svarade dem: Många go- da gärningar har jag visat eder från min Fader; för hvilken af dem ste- nen I mig? 33 Judarna svarade honom: För god gärnings skull stena vi dig icke, utan för hädelses skull och emedan du, som är en människa, gör dig själf till Gud. 34 Jesus svarade dem: Är det icke skrifvet i eder lag: "Jag sade: I ären gudar"? 35 Har han nu kallat dem gudar, till hvilka Guds ord kom, och kan skriften icke varda om intet, 36 sägen då I till honom, hvilken Fadern har helgat och sändt i värl- den: du hädar, därför att jag sade: jag är Guds Son? 37 Om jag icke gör min Faders gärningar, så tron mig icke. 38 Men om jag gör dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig, på det att I mån förstå och tro, att Fadern är i mig och jag i honom. 39 Då sökte de åter att gripa ho- nom, men han undgick deras hand. 40 Och han gick åter bort till Och en vid namn Lasarus från Beta- |
|
4 Och när Jesus hörde det, sade han: Denna sjukdom är icke till döds, utan till Guds förhärligande, på det att Guds Son må därigenom varda förhärligad. 5 Och Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus. 6 När han nu hörde, att han var sjuk, förblef han väl ännu två dagar på det ställe, där han var, 7 men därefter sade han till lär- jungarna: Låtom oss åter gå till Ju- deen. 8 Lärjungarna sade till honom: Rabbi, nyss sökte judarna att stena dig, och åter går du dit? 9 Jesus svarade: Är det icke tolf timmar på dagen? Om någon vand- rar om dagen, stöter han sig icke, emedan han ser denna världens ljus. 10 Men om någon vandrar om nat- ten, stöter han sig, emedan ljuset icke är i honom. 11 Detta talade han, och sedan sade han till dem: Lasarus, vår vän, sofver, men jag går för att uppväc- ka honom uf sömnen. 12 Då sade hans lärjungar till ho- nom: Herre, sofver han, så blifver han återställd. 13 Men Jesus hade talat om hans död, och de menade, att han talade om vanlig sömn. 14 Då sade Jesus nu oförtäckt till dem: Lasarus är död. 15 Och för eder skull, på det att I skolen tro, är jag glad, att jag icke var där; men låtom oss gå till ho- nom. 16 Då sade Tomas, som kallades Didymus, till medlärjungarna: Lå- tom ock oss gå, på det att vi må dö med honom. 17 När nu Jesus kom, fann han |
hvarom du beder Gud, det skall Gud gifva dig. 23 Jesus sade till henne: Din bro- der skall uppstå. 24 Marta sade till honom: Jag vet, att han skall uppstå i uppståndelsen på den yttersta dagen. 25 Jesus sade till henne: Jag är uppståndelsen och lifvet; den som tror på mig, han skall lefva, om han än dör, 26 och hvar och en som lefver och tror på mig, han skall icke dö evin- nerligen. Tror du detta? 27 Hon sade till honom: Ja, Her- re, jag tror, att du är Kristus, Guds Son, som skulle komma i världen. 28 Och när hon hade sagt detta, gick hon bort och tillkallade hemli- gen Maria, sin syster, och sade: Mästaren är här och kallar dig till sig. 29 När denna hörde det, stod hon strax upp och kom till honom. 30 Men Jesus hade ännu icke kom- mit in i byn, utan var på det ställe, där Marta hade mött honom. 31 Då nu de judar, som voro hos henne i huset och tröstade henne, så- go, att Maria hastigt stod upp och gick ut, följde de henne och sade: Hon går till grafven för att gråta där. 32 När nu Maria kom dit, där Je- sus var, och fick se honom, föll hon till hans fötter och sade till honom: Herre, hade du varit här, hade min broder icke dött. 33 När nu Jesus såg henne gråta och äfven judarna, som hade kommit med henne, gråta, blef han förbittrad i sin ande och uppskakades 34 och sade: Hvar hafven I lagt honom? De sade till honom: Herre, kom och se. 35 Och Jesus grät. 36 Då sade judarna: Se, huru kär han hade honom! 37 Men somliga af dem sade: Kun- de icke han, som öppnade den blindes ögon, äfven hafva så gjort, att denne icke hade dött? 38 Då vardt Jesus åter förbittrad inom sig och gick till grafven. Och det var en grotta, och en sten låg framför henne. 39 Jesus sade: Tagen bort stenen. Den dödes syster, Marta, sade till |
|
honom: Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn. 40 Jesus sade till henne: Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet? 41 Då togo de bort stenen. Och Jesus upplyfte sina ögon och sade: Fader, jag tackar dig, att du har hört mig. 42 Jag visste väl, att du alltid hör mig, men för folkets skull, som står här omkring, sade jag detta, på det att de skola tro, att du har sändt mig. 43 Och då han hade sagt detta, ropade han med hög röst: Lasarus, kom ut! 44 Och den döde kom ut, lindad om fötter och händer med bindlar, och hans ansikte var ombundet med en duk. Jesus sade till dem: Lösen honom och låten honom gå. 45 Då trodde på honom många af |
55 Och judarnas påsk instundade, och många från landsbygden foro upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. 56 Då sökte de efter Jesus och talades vid, stående i templet: Hvad synes eder? Skall han alls icke kom- ma till högtiden? 57 Och öfversteprästerna och fa- riséerna hade utfärdat ett påbud, att om någon visste hvar han vore, skul- le han gifva det till känna, på det att de måtte gripa honom. Sex dagar före påsken kom nu Jesus 9 Då hade en stor mängd judar |
|
11 ty många af judarna gingo för hans skull bort och trodde på Jesus. 12 Dagen därefter, när mycket 20 Och några greker voro bland |
26 Om någon tjänar mig, han följe mig; och hvarest jag är, där skall ock min tjänare vara; och om någon tjä- nar mig, honom skall min Fader ära. 27 Nu är min själ bedröfvad, och hvad skall jag säga? Fader, fräls mig utur denna stund. Dock, för- denskull har jag kommit till denna stund. 28 Fader, förhärliga ditt namn. Då kom en röst från himmelen: Jag både har förhärligat det och skall åter förhärliga det. 29 Då sade folket, som stod och hörde detta: Det var ett tordön. Andra sade: En ängel har talat till honom. 30 Jesus svarade och sade: Icke för min skull har denna röst kommit, utan för eder skull. 31 Nu går dom öfver denna värl- den, nu skall denna världens furste utkastas, 32 och när jag har blifvit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig. 33 Men detta sade han för att be- teckna, hurudan död han skulle dö. 34 Folket svarade honom: Vi hafva hört af lagen, att Kristus förblifver evinnerligen. Huru kan du då säga, att Människosonen måste upphöjas? Hvem är denne Människoson? 35 Då sade Jesus till dem: Ännu en liten tid är ljuset med eder; vand- ren, medan I hafven ljuset, att mör- ker icke må öfverfalla eder; och den som vandrar i mörkret, han vet icke hvart han går. 36 Medan I hafven ljuset, tron på ljuset, på det att I mån blifva ljusets barn. Detta talade Jesus och gick bort och dolde sig för dem. 37 Men ehuru han hade gjort så |
|
med hjärtat och omvända sig och jag hela dem". 41 Detta sade Esaias, när han såg hans härlighet och talade om honom. 42 Men likväl trodde många af rådsherrarna på honom, men för fari- séernas skull bekände de det icke för att icke blifva uteslutna från sy- nagogan. 43 Ty de älskade äran af männi- skor mera än äran af Gud. 44 Men Jesus ropade och sade: Men före påskhögtiden, då Jesus |
4 stod han upp från måltiden, lade af sig öfverklädnaden och tog ett linnekläde och band om sig. 5 Sedan slog han vatten i tvätt- bäckenet och begynte två lärjungar- nas fötter och torka dem med det linnekläde, hvarmed han var ombun- den. 6 Då kom han till Simon Petrus, och denne sade till honom: Herre, skulle du två mina fötter? 7 Jesus svarade och sade till ho- nom: Hvad jag gör, vet du icke nu, men framdeles skall du få veta det. 8 Petrus sade till honom: Aldrig någonsin skall du två mina fötter. Jesus svarade honom: Om jag icke tvår dig, så har du ingen del med mig. 9 Simon Petrus sade till honom: Herre, icke blott mina fötter, utan äfven mina händer och mitt hufvud! 10 Jesus sade till honom: Den som har badat behöfver icke mer än två fötterna, utan han är hel och hållen ren; och I ären rena, dock icke alla. 11 Ty han visste, hvem som skulle förråda honom; därför sade han: I ären icke alla rena. 12 Sedan han nu hade tvagit deras |
|
har skett, I skolen tro, att det är jag. 20 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som mottager en som jag sänder, han mottager mig, men den som mottager mig, han mottager den som har sändt mig. 21 När Jesus hade sagt detta, 31 Och när han hade gått ut, sade |
går kunnen I icke komma, så säger jag ock nu till eder. 34 Ett nytt bud gifver jag eder, att I skolen älska hvarandra, såsom jag har älskat eder, på det att ock I mån älska hvarandra. 35 Däraf skola alla förstå, att I ären mina lärjungar, om I hafven kärlek inbördes. 36 Då sade Simon Petrus till ho- nom: Herre, hvart går du? Jesus svarade honom: Dit jag går kan du nu icke följa mig, men framdeles skall du följa mig. 37 Petrus sade till honom: Herre, hvarför kan jag icke nu följa dig? Mitt lif skall jag låta för dig. 38 Jesus svarade honom: Skall du låta ditt lif för mig? Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Hanen skall icke gala, förrän du tre gånger har förnekat mig. Edert hjärta vare icke oroligt. Tron |
|
Huru kan du då säga: låt oss se Fa- dern? 10 Tror du icke, att jag är i Fa- dern och Fadern i mig? De ord, som jag talar till eder, talar jag icke af mig själf, men Fadern, som förblif- ver i mig, han gör själf gärningarna. 11 Tron mig, att jag är i Fadern och Fadern i mig; eljest tron mig för själfva gärningarnas skull. 12 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, äf- ven han skall göra de gärningar, som jag gör; och större än dessa skall han göra, ty jag går till min Fader; 13 och allt hvad I bedjen i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadern må blifva förhärligad i Sonen. 14 Om I bedjen något i mitt namn, skall jag göra det. 15 Älsken I mig, så hållen mina bud. 16 Och jag skall bedja Fadern, och han skall gifva eder en annan Hug- svalare, att han skall förblifva hos eder evinnerligen, 17 sanningens Ande, hvilken värl- den icke kan undfå, emedan hon icke ser honom, icke heller känner ho- nom; men I kännen honom, ty han förblifver hos eder och skall vara i eder. 18 Jag skall icke lämna eder fader- lösa, jag skall komma till eder. 19 Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer, men I sen mig, ty jag lefver, och I skolen lefva. 20 På den dagen skolen I förstå, att jag är i min Fader, och I i mig, och jag i eder. 21 Den som har mina bud och hål- ler dem, han är den som älskar mig; och den som älskar mig skall varda älskad af min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom. 22 Judas, icke Iskariot, sade till honom: Herre, hvaraf kommer det, att du ämnar uppenbara dig för oss och icke för världen? 23 Jesus svarade och sade till ho- nom: Om någon älskar mig, skall han hålla mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skola kom- ma till honom och taga vår boning hos honom. 24 Den som icke älskar mig håller icke mina ord; och det ord, som I hö- |
ren, är icke mitt, utan Faderns, som har sändt mig. 25 Detta har jag talat till eder, Jag är det sanna vinträdet, och min |
|
hopa och kastar dem i elden, och de brinna. 7 Om I förblifven i mig och mina ord förblifva i eder, allt hvad I viljen skolen I bedja, och det skall ske eder. 8 Därigenom är min Fader förhär- ligad, att I bären mycken frukt, och I skolen blifva mina lärjungar. 9 Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder; förblifven i min kärlek. 10 Om I hållen mina bud, så sko- len I förblifva i min kärlek, såsom jag har hållit min Faders bud och förblifver i hans kärlek. 11 Detta har jag talat till eder, på det att min glädje må förblifva i eder och eder glädje varda fullkomnad. 12 Detta är mitt bud att I älsken hvarandra, såsom jag har älskat eder. 13 Ingen har större kärlek än den, att man låter sitt lif för sina vänner. 14 I ären mina vänner, om I gören allt hvad jag bjuder eder. 15 Numera kallar jag eder icke tjänare, ty tjänaren vet icke hvad hans herre gör; men eder har jag kal- lat vänner, ty allt hvad jag har hört af min Fader har jag kungjort för eder. 16 I hafven icke utkorat mig, utan jag har utkorat eder, och jag har be- stämt eder, att I skolen gå åstad och bära frukt, och att eder frukt skall förblifva; på det att hvadhelst I bed- jen Fadern i mitt namn, det skall han gifva eder. 17 Detta bjuder jag eder, att I älsken hvarandra. 18 Om världen hatar eder, så ve- |
eder för mitt namns skull, ty de kän- na icke den som har sändt mig. 22 Hade jag icke kommit och talat till dem, så hade de icke synd; men nu hafva de ingen ursäkt för sin synd. 23 Den som hatar mig, han hatar ock min Fader. 24 Hade jag icke gjort sådana gär- ningar bland dem, som ingen annan har gjort, så hade de icke synd; men nu hafva de sett det och dock hatat både mig och min Fader. 25 Men detta har skett, på det att det ord skulle fullbordas, som är skrifvet i deras lag: "De hafva hatat mig utan sak." 26 Men när Hugsvalaren kommer, hvilken jag skall sända eder ifrån Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, han skall bära vittnes- börd om mig. 27 Men I bären ock vittnesbörd; ty I hafven varit med mig från be- gynnelsen. Detta har jag talat till eder, på det 5 Men nu går jag till den som har |
|
öfverbevisa världen om synd och om rättfärdighet och om dom: 9 om synd, ty de tro icke på mig; 10 om rättfärdighet, ty jag går till min Fader, och härefter sen I mig icke; 11 och om dom, ty denna världens furste är dömd. 12 Jag har ännu mycket att säga 16 En liten tid, och I sen mig icke, |
I bedjen Fadern i mitt namn, det skall han gifva eder. 24 Hittills hafven I icke bedt om något i mitt namn. Bedjen, och I skolen få, på det att eder glädje må vara fullkomnad. 25 Detta har jag i förtäckta ord Detta talade Jesus och upplyfte sina |
|
4 Jag har förhärligat dig på jor- den, jag har fullbordat det verk, som du har gifvit mig att utföra. 5 Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själf med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var. 6 Jag har uppenbarat ditt namn för de människor, hvilka du har gif- vit mig af världen. Dina voro de, och mig har du gifvit dem, och de hafva hållit ditt ord. 7 Nu förstå de, att allt hvad du har gifvit mig är från dig. 8 Ty de ord, som du har gifvit mig, har jag gifvit dem, och de haf- va mottagit dem och förstå i san- ning, att jag har utgått från dig, och tro, att du har sändt mig. 9 Jag beder för dem; för världen beder jag icke, utan för dem som du har gifvit mig, ty de äro dina. 10 Och allt mitt är ditt, och ditt är mitt, och jag är förhärligad i dem. 11 Och nu är jag icke mer i värl- den, men dessa äro i världen, och jag kommer till dig. Helige Fader, be- vara dem i ditt namn, hvilket du har gifvit mig, på det att de må vara ett, såsom ock vi. 12 När jag var med dem i världen, bevarade jag dem i ditt namn; jag vårdade dem som du har gifvit mig, och ingen af dem blef förlorad, utom det förlorade barnet, på det att skrif- ten skulle fullbordas. 13 Men nu kommer jag till dig och talar detta i världen, på det att de må hafva min glädje fullkomnad i sig. 14 Jag har gifvit dem ditt ord, och världen har hatat dem, emedan de icke äro af världen, såsom jag icke är af världen. 15 Icke beder jag, att du skall taga dem bort ifrån världen, utan att du skall bevara dem från det onda. 16 De äro icke af världen, såsom jag icke är af världen. 17 Helga dem i sanning; ditt ord är sanning. 18 Såsom du har sändt mig i värl- den, så har ock jag sändt dem i värl- den. 19 Och jag helgar mig själf för dem, på det att ock de må vara hel- gade i sanning. |
20 Men icke för dessa allenast be- der jag, utan ock för dem som genom deras ord skola tro på mig; 21 på det att alla må vara ett, så- som du, Fader, i mig och jag i dig, att ock de må vara ett i oss, på det att världen må tro, att du har sändt mig. 22 Och jag har gifvit dem den här- lighet, som du har gifvit mig, på det att de må vara ett, såsom vi äro ett; 23 jag i dem och du i mig, att de må vara fullkomnade till ett, och att världen må förstå, att du har sändt mig och älskat dem, såsom du har älskat mig. 24 Fader, jag vill, att hvarest jag är, där skola ock de vara med mig, hvilka du har gifvit mig, på det att de må se min härlighet, som du har gifvit mig; ty du har älskat mig före världens grundläggning. 25 Rättfärdige Fader, världen har icke känt dig, men jag har känt dig, och dessa hafva känt, att du har sändt mig. 26 Och jag har kungjort dem ditt namn, och jag skall kungöra det, på det att den kärlek, hvarmed du har älskat mig, må vara i dem, och jag i dem. När Jesus hade sagt detta, gick han |
|
6 När han nu sade till dem: det är jag, drogo de sig tillbaka och föllo till marken. 7 Då frågade han dem åter: Hvem söken I? Och de sade: Jesus från Nasaret. 8 Jesus svarade: Jag sade eder, att det är jag. Söken I nu mig, så låten dessa gå; 9 på det att det ord skulle fullbor- das, som han hade sagt: Af dem du har gifvit mig förlorade jag ingen. 10 Simon Petrus, som hade ett svärd, drog då ut det och slog öfversteprästens tjänare och afhögg hans högra öra. Och tjänarens namn var Malkus. 11 Då sade Jesus till Petrus: Stick svärdet i skidan; den kalk, som min Fader har gifvit mig, skall jag icke dricka den? 12 Då grepo krigsskaran och befäl- |
alla judar komma tillsamman, och hemligen har jag intet talat. 21 Hvarför spörjer du mig? Spörj dem som hafva hört hvad jag har ta- lat till dem. Se, dessa veta hvad jag har sagt. 22 När han hade sagt detta, gaf en af tjänarna, som stod bredvid, Jesus en kindpust och sade: Skall du så svara öfversteprästen? 23 Jesus svarade honom: Har jag talat orätt, så visa, att det är orätt; men har jag talat rätt, hvarför slår du mig? 24 Och Hannas sände honom bun- den till öfversteprästen Kaifas. 25 Och Simon Petrus stod och 28 Då förde de Jesus från Kaifas |
|
35 Pilatus svarade: Icke är väl jag en jude? Ditt folk och öfverstepräs- terna hafva antvardat dig åt mig; hvad har du gjort? 36 Jesus svarade: Mitt rike är icke af denna världen. Om mitt rike vore af denna världen, så skulle ju mina tjänare kämpa därför, att jag icke blefve antvardad åt judarna; men nu är mitt rike icke härifrån. 37 Då sade Pilatus till honom: Så är du då en konung? Jesus svarade: Du säger det, jag är en konung; där- till är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Hvar och en som är af sanningen, han hör min röst. 38 Pilatus sade till honom: Hvad är sanning? Och när han hade sagt detta, gick han åter ut till judarna och sade till dem: Jag finner intet brott hos honom. 39 Men det är en sed hos eder, att jag vid påsken gifver eder en fånge lös. Viljen I då, att jag skall gifva eder judarnas konung lös? 40 Då ropade de åter alla och sade: Icke denne, utan Barabbas. Men Barabbas var en röfvare. Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla |
va en lag, och efter vår lag måste han dö, ty han har gjort sig själf till Guds Son. 8 När nu Pilatus hörde detta tal, fruktade han ännu mer 9 och gick åter in i palatset och sade till Jesus: Hvarifrån är du? Men Jesus gaf honom intet svar. 10 Då sade Pilatus till honom: Ta- lar du icke till mig? Vet du icke, att jag har makt att gifva dig lös, och att jag har makt att korsfästa dig? 11 Jesus svarade: Du hade ingen makt öfver mig, om det ej vore dig gifvet ofvanefter. Därför har den större synd, som har antvardat mig åt dig. 12 Därefter sökte Pilatus gifva honom lös, men judarna ropade och sade: Gifver du denne lös, så är du icke kejsarens vän. Hvar och en som gör sig till konung, han sätter sig upp mot kejsaren. 13 Då Pilatus hörde detta tal, för- de han ut Jesus och satte sig på dom- stolen på en plats, som kallas Litos- troton, på hebreiska Gabbata. 14 Och det var påskens tillredelse- dag, och det var vid sjätte timmen. Och han sade till judarna: Se, eder konung! 15 Men de ropade: Bort, bort med honom, korsfäst honom! Pilatus sade till dem: Skall jag korsfästa eder konung? Öfversteprästerna svarade: Vi hafva ingen annan konung än kej- saren. 16 Så antvardade han honom då åt dem till att korsfästas. Då togo de Jesus och förde honom bort. 17 Och han bar sitt kors och gick |
|
21 Då sade judarnas öfverstepräs- ter till Pilatus: Skrif icke: Judarnas konung, utan att denne har sagt: Jag är judarnas konung. 22 Pilatus svarade: Hvad jag har skrifvit, det har jag skrifvit. 23 Då nu krigsmännen hade kors- fäst Jesus, togo de hans kläder och gjorde fyra delar, en del åt hvarje krigsman, och lifklädnaden med. Men lifklädnaden var icke sömmad, utan väfd, uppifrån och allt igenom. 24 Därför sade de sinsemellan: Låtom oss icke skära sönder denna, utan kasta lott om honom, hvem han skall tillhöra; på det att skriften skulle fullbordas, som säger: "De hafva skiftat mina kläder mellan sig och kastat lott om min klädnad". Och detta gjorde nu krigsmännen. 25 Men vid Jesu kors stodo hans 28 Därefter, emedan Jesus visste, 31 På det att nu kropparna icke |
och sågo honom redan vara död, slogo de icke sönder hans ben, 34 men en af krigsmännen stack upp hans sida med ett spjut, och strax gick där ut blod och vatten. 35 Och den som har sett detta har vittnat därom, och hans vittnesbörd är sant, och han vet, att han säger sant, på det att ock I skolen tro. 36 Ty detta skedde, på det att skriften skulle fullbordas: "Intet ben skall sönderslås på honom". 37 Och åter säger en annan skrift: "De skola se upp till den som de hafva stungit". 38 Men Josef från Arimatea, som Men på den första dagen i veckan |
|
3 Då gingo Petrus och den andre lärjungen ut och kommo till grafven. 4 Och de lupo båda på samma gång, men den andre lärjungen lopp förut, snabbare än Petrus, och kom först till grafven. 5 Och när han lutade sig därin, fick han se sveplinnet ligga där; dock gick han icke in. 6 Då kom Simon Petrus efter ho- nom och gick in i grafven och såg sveplinnet ligga där. 7 Och duken, som hade varit om hans hufvud, låg icke bredvig svep- linnet, utan den låg på ett särskildt ställe, hopvecklad. 8 Så gick då äfven den andre lär- jungen in, som först hade kommit till grafven, och han såg och trodde. 9 Ty ännu förstodo de icke skrif- ten, att han måste uppstå från de döda. 10 Då gingo lärjungarna hem igen. 11 Men Maria stod och grät utan- för grafven. Under det hon nu grät, lutade hon sig in i grafven 12 och fick se två änglar i hvita kläder, sittande, den ene vid hufvu- det, den andre vid fötterna, där Jesu kropp hade legat. 13 Och dessa sade till henne: Kvin- na, hvarför gråter du? Hon sade till dem: De hafva tagit bort min Herre, och jag vet icke hvar de hafva lagt honom. 14 Och när hon hade sagt detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå där, och hon visste icke, att det var Jesus. 15 Jesus sade till henne: Kvinna, hvarför gråter du? Hvem söker du? Hon menade, att det var örtagårds- mästaren, och sade till honom: Herre, om du har burit bort honom, så säg mig, hvar du har lagt honom, så att jag må taga honom. 16 Jesus sade till henne: Maria! Hon vände sig om och sade till ho- nom: Rabbuni! det är mästare. 17 Jesus sade till henne: Rör icke vid mig; ty jag har ännu icke upp- farit till min Fader, men gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader och till min Gud och eder Gud. 18 Maria Magdalena gick och för- kunnade för lärjungarna, att hon hade sett Herren, och att han hade sagt henne detta. |
19 På aftonen samma dag, den första i veckan, då dörrarna, där lär- jungarna församlades, voro stängda, af rädsla för judarna, kom Jesus och stod midt ibland dem och sade till dem: Frid vare med eder! 20 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin sida. Då vordo lärjungarna glada, att de sågo Herren. 21 Då sade Jesus åter till dem: Frid vare med eder! Såsom Fadern har sändt mig, så sänder ock jag eder. 22 Och när han hade sagt detta, blåste han på dem och sade till dem: Tagen den Helige Ande. 23 Hvilka I förlåten synderna, dem äro de förlåtna, och hvilka I be- hållen dem, dem äro de behållna. 24 Men Tomas, en af de tolf, som kallades Didymus, var icke med dem, när Jesus kom. 25 Då sade de andra lärjungarna till honom: Vi hafva sett Herren. Men han sade till dem: Utan att jag ser märket efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i märket efter spikarna och sticker min hand i hans sida, tror jag det alls icke. 26 Och åtta dagar därefter voro hans lärjungar åter inne och Tomas med dem. Då kom Jesus, när dör- rarna voro stängda, och stod midt ibland dem och sade: Frid vare med eder! 27 Därefter sade han till Tomas: Räck hit ditt finger och se mina hän- der, och räck hit din hand och stick henne i min sida, och blif icke otro- gen, utan trogen. 28 Och Tomas svarade och sade till honom: Min Herre och min Gud! 29 Jesus sade till honom: Emedan du har sett mig, tror du; saliga äro de som icke se och dock tro. 30 Så gjorde ock Jesus i sina lär- |
|
Därefter uppenbarade sig Jesus åter 15 När de nu hade ätit, sade Jesus |
älskar du mig mer än dessa? Han sade till honom: Ja, Herre, du vet, att jag har dig kär. Han sade till honom: Föd mina lamm. 16 Åter sade han till honom för andra gången: Simon, Jonas' son, älskar du mig? Han sade till honom: Ja, Herre, du vet, att jag har dig kär. Han sade till honom: Vårda mina får. 17 Han sade till honom för tredje gången: Simon, Jonas' son, har du mig kär? Petrus vardt bedröfvad däröfver att han för tredje gången sade till honom: har du mig kär? Och han sade till honom: Herre, du vet allting; du vet, att jag har dig kär. Jesus sade till honom: Föd mina får. 18 Sannerligen, sannerligen säger jag dig: När du var yngre, omgjor- dade du dig själf och gick hvart du ville, men då du varder gammal, skall du uträcka dina händer, och en annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke vill. 19 Men detta sade han för att gifva tillkänna, med hurudan död han skulle förhärliga Gud. Och då han hade sagt detta, sade han till honom: Följ mig. 20 Och Petrus vände sig om och såg den lärjungen följa, hvilken Je- sus älskade, och som under aftonmål- tiden hade legat vid hans bröst och sagt till honom: Herre, hvem är den som förråder dig? 21 När Petrus såg honom, sade han till Jesus: Herre, huru skall det då gå med denne? 22 Jesus sade till honom: Om jag vill, att han skall förblifva, till dess jag kommer, hvad kommer det dig vid? Följ du mig. 23 Då gick det talet ut ibland brö- derna, att denne lärjunge icke skulle dö. Men Jesus hade icke sagt till honom, att han icke skulle dö, utan: Om jag vill, att han skall förblifva, till dess jag kommer, hvad kommer det dig vid? 24 Denne är den lärjunge, som |